Inputköer i huvudet

Jag har gått och tänkt på en grej som jag tycker blir extra tydlig ju mer man använder AI i vardagen: vi människor verkar inte “ta in världen” på ett sätt som liknar hur en LLM tar in text.

En LLM får en prompt, tuggar den, och svarar. Klart. Vi däremot sitter i en konstant ström av input från massa håll samtidigt: syn, ljud, kroppskänsla, minne, sociala signaler, och dessutom en pågående intern monolog som gärna vill prata oavbrutet.

Och ändå lyckas vi ofta fungera ganska bra. Inte perfekt. Men tillräckligt bra för att kunna ha en konversation, koka pasta och samtidigt “ha koll” på om något är på väg att gå åt skogen.

Det känns som att hjärnan kör någon form av kösystem med prioritering.

Den märkliga känslan av att “vänta med tolkningen”

Jag kan känna igen mig i det här: jag lyssnar på någon, men jag tolkar inte allt direkt. Det är som att jag tar emot ljudet, men håller det lite i ett buffertläge, för att jag är mitt i en tanke.

Och sen – när min egen tanke är färdig – då “poppar” förståelsen fram. Typ: aha, det var det du menade. Som om hjärnan kör “jag hör dig, men vänta lite”.

Men vissa saker går inte att buffra.

Om det luktar rök, om någon plötsligt höjer rösten, eller om något snabbt rör sig i ögonvrån – då kliver det före i kön. Det bara tar över. Det är som att vissa signaler har en VIP-fil rakt in i “nu händer det”-systemet.

Så långt känns det ganska intuitivt. Men när man börjar jämföra med AI blir det intressant: vad är det egentligen vi gör här?

Ett gäng köer, och en massa små “prioriterare”

Min bästa arbetsmodell (helt ovetenskaplig, mer en spaning) är att vi inte har en kö. Vi har många.

• En kö för det vi ser (och den är extremt snabb på rörelse och ansikten)
• En kö för ljud (tal, men också plötsliga ljud)
• En kö för kroppsliga signaler (trötthet, hunger, smärta)
• En kö för intern monolog/tankar
• En kö för social tolkning (stämning i rummet, “var det där en pik?”)
• En kö för mål (vad jag försöker göra just nu)

Och sen finns det någon form av meta-process som hela tiden gör triage: Vad är viktigast nu? Vad kan vänta? Vad måste avbryta allt?

Det där är extra tydligt när man är stressad eller trött. Då blir triage-systemet sämre. Små saker får för hög prioritet. Eller tvärtom: viktiga signaler kommer inte igenom.

Det låter nästan som ett operativsystem. Inte “en stor intelligens”, utan en massa processer som konkurrerar om uppmärksamhet.

Autism och “andra hållet”?

Du frågade om det här kan kopplas till autism, och om det finns en “diagnos åt andra hållet”.

Här måste jag vara försiktig: jag är inte vårdpersonal, och spektrum är komplext. Men som analogi tycker jag det är relevant att prata om hur prioritering och filtrering kan skilja sig mellan människor.

Autism (ASD) beskrivs ofta i termer av annorlunda sensorisk bearbetning, där vissa intryck kan bli överväldigande eller svåra att filtrera bort. Inte som “kan inte avgöra vad som är viktigt” rakt av, men mer att det som för många är “bakgrund” kan upplevas som förgrund, och att sociala signaler kan kräva mer aktiv tolkning.

Vad är “andra hållet”? Det beror på vad man menar.

• Om “andra hållet” betyder extremt stark filtrering och fokus: då hamnar man ibland i drag som kan likna hyperfokus (vanligt att prata om i ADHD-sammanhang), eller väldigt hög “top-down”-styrning (målfokus som kör över signaler).
• Om “andra hållet” betyder överdrivet hög känslighet för sociala signaler och ständig skanning: då kan det luta åt ångest, hypervigilans (ofta kopplat till trauma/PTSD), eller social stress där systemet prioriterar “hot/bedömning”-signaler över allt annat.
• Om “andra hållet” betyder för lite prioritering, för mycket brus: då pratar många om ADHD (svårt att reglera uppmärksamhet, inte brist på uppmärksamhet).

Det knepiga är att det inte finns ett enda “motsats-diagnosnamn” till autism, för autism handlar inte om en enda axel. Det är flera dimensioner: sensorik, social kommunikation, repetitiva mönster, behov av förutsägbarhet, etc.

Men din kärnfråga – kalibreringen av köerna – känns som en dimension där människor kan hamna väldigt olika.

Hur skulle en AI med “prioriteringsköer” se ut?

Om man spånar fritt: en sådan AI skulle inte vara en chat som startar från noll varje gång. Den skulle vara mer som ett system som alltid kör, och där “chatten” bara är ett av flera gränssnitt.

Jag ser framför mig något i stil med:

• Kontinuerliga inflöden: text, röst, kalender, plats, kanske kamera (om man vill), biometriska signaler (om man samtycker), app-händelser.
• Flera små tolkningsmoduler: en som lyssnar efter “akut”, en som bygger en modell av pågående projekt, en som känner igen rutiner, en som ser när jag verkar fastna.
• En prioriteringsmotor: som bestämmer när den ska störa mig, när den ska vara tyst, och när den bara ska “notera för senare”.
• Minnesnivåer: korttidsminne (det vi pratar om nu), arbetsminne (dagens fokus), långtidsminne (preferenser, relationer, återkommande mål) — med tydliga kontroller.

Viktigast: den behöver kunna göra ungefär det jag upplever att jag gör som människa: jag tar in mer än jag agerar på.

Det är skillnad på att registrera något och att avbryta mig med det.

Vilka möjligheter skulle det låsa upp?

Om en AI kunde hantera världen mer som ett prioriteringssystem och mindre som en “prompt in / svar ut”-maskin, då öppnas en annan typ av assistans:

• Den kan hjälpa mig hålla kurs utan att jag måste “projektleda” den.
• Den kan se när jag är på väg att glömma något, men välja rätt ögonblick att säga det.
• Den kan jobba mer med mina vanor och min kontext, inte bara mina frågor.
• Den kan bli bättre på det sociala: “du verkar stressad, ska jag sammanfatta?” snarare än “här är ett svar”.

Men det är också här riskerna kommer: en assistent som är kontinuerligt inkopplad och prioriterar åt mig behöver vara extremt tydlig, kontrollerbar och på min sida. Annars blir det bara ett nytt brus-lager.

Behövs detta för en assistent som “förstår oss”?

Jag tror inte man behöver full “mänsklig” uppmärksamhet för att vara användbar. Dagens chatt-AI är redan nyttig.

Men för att nå den där känslan av att någon jobbar med mig snarare än att bara svara på frågor, då känns det som att något saknas: kontinuitet, kontext och prioritering.

För vi lever inte i prompts. Vi lever i strömmar.

Och varför börjar den om från början?

Den sista frågan du slänger in är nästan den mest praktiska: varför känns det ofta som att AI:n “nollställer” och börjar om?

Två enkla skäl, oftast:

1. Den har inte minne mellan samtal (eller så är minnet begränsat/avstängt).
2. Den har inget kontinuerligt inflöde – den ser bara det du skriver just nu, inte allt som hände runt omkring.

Vilket gör att den inte kan bygga de där köerna och den där prioriteringen över tid. Den simulerar förståelse i stunden, men saknar mycket av “vardagsoperativsystemet”.

Jag landar inte i ett “så här borde vi bygga det” här. Men jag kan inte släppa tanken att nästa stora steg inte är en smartare svarsmotor – utan en bättre uppmärksamhetsmotor.

En AI som vet när den ska hålla tyst. Och som ändå hänger med.